Idag är det 10 månader sedan det ofattbara inträffade. Jag kan inte förstå att det snart har gått ett helt år, det är helt enkelt inte greppbart för mig. Visst, det känns inte lika konstigt att åka till mamma (inte mammapappa) längre, men ibland tror jag ändå att han fortfarande finns kvar och då är det extra jobbigt. Då och då drömmer jag om honom, att vi träffas, pratar, kramas och jag vaknar upp och känner mig helt desorienterad. Jag känner mig inte hel än, det är något som fattas och har gått sönder och jag vet inte om det någonsin kommer att bli helt igen.
