Nu för tiden har jag fått så himla svårt att somna. Jag ligger och stirrar i taket, tänker inte på någonting, försöker frammana John Blund, men jag tror att han har glömt mig för tillfället. Senast var det ju fullmåne, och det skulle jag väl kunna skylla på, men jag har ju aldrig haft problem med fullmåne förr, och jag somnade snarare fortare då än annars, så det är ju ingen förklaring. Jag hoppas att det blir bättre snart, för det finns inget värre än att ligga och se hur skuggorna i taket skiftar i form och de nattliga ljuden i trapphuset och utomhus. Det var i alla fall mysigt när fullmånen sken som ett stort, vitt klot från himlen. Jag blev helt fascinerad av den och hur stor den var. Sedan blev den vackert orange och inte lika stor, men ändå lika fascinerande. Nu är den ju inte lika stor och full som den var igår, men lika vacker. Månen är riktigt vacker att se på, och vilket underbart ljus det blir av den! Fantastiskt!
